Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.


Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över underlig gåta.


För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta:
"Nej den gåtan är allt för svår,
nej, jag gissar ej detta"-
slår, som han brukar, inom kort
dessa undrande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.


Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen -
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen.
Glömd är sele och pisk och töm,
Pålle i stallet har också en dröm:
Krubban han lutar sej över
fylld av doftande köver.


Går till stängsel för lamm och får,
ser, hur de sova därinne,
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne.
Karo i hundbods halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått:
Karo sin tomte känner,
de är så goda vänner.


Tomten smyger sej sist att se,
husbondsfolket det kära.
Länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära.
Barnens sovrum han sen på tå
nalkas att se de söta små.
Ingen får dem förtrycka,
det är hans största lycka.


Så har han sett dem, far och son
fler genom många leder
slumra som barn, men varifrån
komma de väl hit neder ?
Släkte följa på släkte snart,
blomstrande, åldrandes,
gick - men vart ?
Gåtan som icke låter
gissa sej, kom så åter.


Tomten vandrar till ladans loft.
Där han har bo och fäste
högt på skullen i höets doft
nära vid svalans näste.
Nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka
följd av sin näpna maka.


Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sej i tomten sinne.
Genom en springa i ladans vägg,
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.


Tyst är skogen och nejden all
livet därute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnat och halvt i dröm,
tycker sej höra tiden ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.